Varit på Akademibokhandeln och tolkat LIAO YIWUs enorma dikt MASSAKERN.
Själv kunde han inte läsa, efter att ha skrikit sönder sin röst igår då han läste just den här dikten på sergels torg. Hans röst håller inte för att läsa dikten två dagar i rad. Bara det, anmärkningsvärt. Ord är större än människan. Då han först skrev den, fängslades han i fyra år av den kinesiska regimen. Som alltså ville skydda sig, mot just denna dikt, jag nyss läste upp.
Dikten skrevs efter massakern på himmelska fridens torg, dikten är så stor att jag bara behövde låta den strömma igenom mig, som en svepning av en hand långt större än ett jordklot. Även det tyngsta våld, även det största av förtryck, kan leda till ord långt väldigare än den makt som inget annat ville, än att tysta dessa ord.
Kristian Lundberg skriver, att den politiska dikten är nödvändig. Och jag håller inte bara med, utan hör mig själv tänka tanken, att den i en värld som regerar genom att krympa den regerade, inte bara är nödvändig, utan ofrånkomlig. Pressa ner ett visst antal människor, och någon av dem kommer ofelbart resa sig upp med kroppen bestyckad med ord större än makten.
Några minuter efter dikten, gick jag på Biblioteksgatan. Jag såg en man i konstig uniform vars arbete bestod i att öppna en dörr till ett köpcenter. Och jag undrar, är hans jobb verkligen att öppna dörrar, eller att stänga dem? Jag ser skyltfönster efter skyltfönster och känner människans väldiga längtan efter att fyllas. Kostymer, guldklockor, skor, skärp, klänningar... skyltfönster vars existens grundas i denna längtan hos människan, och bibehålls genom sina falska löften att fylla den.
Också dessa skyltfönster ett milt våld, från en makt svår att spåra. En makt son inte berövar värdighet genom att fängsla, slå, mörda, utan genom att få oss att titta på helt fel håll.
Dikten, det är dikten som borde fylla dessa skyltfönster, det är dikten som förmår att röra oss, fylla oss, förvandla oss.
Prylarna är snygga älvdesignade giljotiner för själen i våra kroppar.Ja, du läste rätt, jag skrev ordet själen och nu skriver jag det igen: SJÄLEN SJÄLEN SJÄLEN.
Våra ögon är stulna. Våra händer är stulna. Våra hjärtan lämnade ensamma.
Kontentan är möjligen den här, inte viss dikt, utan all välskriven dikt - är politisk
och i min kropp darrar ännu LIAOS ord” gråt, gråt, gråt”.